Det finns ett land

Det var en grymt bra predikan igår på möte i Betel. Kenneth snacka om (ganska mycket men bl.a.) landet, livet Gud har för dig, det underbara han ha planerat för att du ska få leva i det. Ser du det?! Kan du se det framför dig? Längtar du efter det? Vill du dit? Det var hemskt starkt och mitt i prick och allting.

Har tänkt hemskt mycket på längtan i det senaste.. (senaste som i de gånga åren..) Är det bara så, att man inte SER hur mycket vissa mänskor längtar eller längtar de inte? Kan man SKAPA längtan eller finns den bara antingen där eller så inte? Jag LÄNGTAR. För mig är det drivkraft och klart, smärta ibland. Drivved ni vet, ”Var du än är längtar du alltid bort”.

Jag tror det finns en frihet du/jag inte ännu har nått, ett land vi ännu inte sprungit in i och ett liv vi ännu inte fått tag på. Kanske för att vi inte vet det finns helt enkelt, eller så vill vi inte tillräckligt eller så orkar vi bara inte längta så förfärligt för vi tror det ska ta död på oss. Men det finns. Lika konkret som för sötis hundvalpen kanske till och med :)

Jag är inne i en period nu när jag älskar predikningar! Stornjöt på mötet av att få sitta och lyssna och anteckna och trycka in det i hjärna och hjärta. Har lånat från Betels vind undervisningskasetter från Livetsord som jag ligger i sängen och lyssnar på tills jag somnar på kvällarna. Det roligaste är att undervisningen på dem inte ens är riktit så jätte bra om man nu riktigt tänker. I alla fall går det i strid med min övertygelse nu som då. Men det spelar lixom ingen roll. Jag vill inte bara blint tro utan jag vill få HÖRA och så vill jag plocka guldkornen.

 Jag tror man kommer vidare i sitt kristna liv nog i en viss mån och en massa annat som låter fint att säga. Men jag tror också att vi inte växer ifrån allt vi tror oss växa ifrån. Jag tror det finns skatter i barnaskapet och i att inte VETA så mycket utan bara ÄLSKA honom och vila vara nära honom så mykimykimyki att man går i bitar. Ja, det brinner inuti mig.