En söndag och två bilder

 Söndag är en dag som räddas totalt av en gudstjänst. Utan möte på söndag blir det något fruktansvärt. Tack vare möte blir söndagen inte sista dagen på föregående veckan utan första dagen på veckan som ska komma. Jag tycker inte om sista. Tycker inte om slut. Början är mycket bättre. Lördag är inte heller sista dagen, det finns ingen sista dag. Inte när söndag är mötedag och man får träffa familjen. Önskar församlingen sku bli församling mer än byggnad. Längtar. Vet att det är på väg. Församlingsgemenskap är nog någonting man kunde diskutera flera evigheter. Vad borde det vara? Vad är det? Vad säger vi oss ha bara för att det låter fint? Vad vill vi alla egentligen? Jag tror vi behöver komma till en punkt då vi bara inte orkar mer. Med alla dumma ord. Och så gör vi någonting istället. Vi älskar någon genom dens mörker, vi lyfter någon ur dens trångmål. Vi tar en hand och ger en kram och vinner en seger och märker att det inte var så svårt egentligen. Som vi fick det att låta då vi valde orden framom livet. Jo. Jag längtar mycket efter det och jag tycker jättemycket om min familj. Vi vill alla.