obehag II

(fanns ett tidigare obehagsinlägg märkt jag, därav II:an)

Jag tycker det är extremt obehagligt och besvärligt då jag är inställd på att gå ensam på café och så sitter där någon jag känner halvt eller helt. Det kan räcka med någon som jag vet vem är för att det ska vara förstört. Typ nån jag gått i lågstadiet med eller nåt. Ännu värre om nån KOMMER – då kan man inte fly. Nej. Det måste gå som jag tänkt. Och det är viktigt det här med ensamma cafébesök. Därför händer det att jag vänder i dörren och går vidare till nästa i hopp om att där inte ska vara något känt ansikte.